P

På svenska

Renässansmusikfestivalen Aurore, som nu ordnas för tredje gången, har etablerat sig stadigt i det finländska musiklivet. Festivalen är det enda storskaliga musikevenemanget i vårt land som med professionella krafter fokuserar på renässansens musik. Intresset för festivalen har ökat stadigt, vilket syns både i publiksiffror och i kulturmediabevakning, såväl som i Svenska Kulturfondens beviljade stipendium. Också Yle har tagit som årlig tradition att radiera en av festivalens konserter. Renässansmusiken håller i rask takt på att komma i mode bland musikvänner på samma sätt som barockmusiken gjorde det för trettio år sedan.

Festivalens konstnärliga ledare Kari Turunen har en förklaring till det ökande intresset: ”Renässansmusiken är vacker, stärkande och meditativ. Dess allmänmänskliga och humanistiska kärna suddar ut de många sekler som ligger mellan oss och musikens tillkomsttid. Renässansmusiken har fortfarande ett angeläget budskap och den berör 2000-talets människa i samma anda som den berörde sin egen tids åhörare.” Också i år utlovas himmelskt vacker musik och uttrycksfulla framföranden med sångröster och exotiska renässansinstrument.

Aurore tror på renässansmusikens kvalitet och vill ge publiken möjlighet att bekanta sig med dess kraft. ”När man märker att det saknas någonting i världen kan man antingen sitta och sörja över avsaknaden eller så kan man göra något åt saken. Vi noterade att det framfördes alldeles för litet renässansmusik i Finland och att det inte ordnades tillräckligt mycket konserter – för att inte tala om festivaler med renässansfokus. Så vi beslöt att dra vårt strå till stacken och ordna en festival uttryckligen för den här musiken”, sammanfattar Kari Turunen och fortsätter: ”På det här sättet kunde vi också satsa på fundamenten och sträva efter att presentera musik i tilltalande helhetspaket och i riktiga kontexter.”

En målsättning med Aurore är också att se till balansen mellan sjungen och spelad sakral och världslig musik. ”Samtida dokument ger vid handen att våra renässanstida kolleger inte betraktade gränsen mellan världslig och andlig musik som särskilt intressant. Samma tonsättare som skrev kyrkomotetter producerade också dryckesvisor!” konstaterar Turunen. Andlighet och världslighet tvinnas på ett naturligt sätt ihop under renässansen.

Entourage – stora tonsättare, lärofäder, elever, beundrare och imitatörer

Tema för renässansmusikfestivalen Aurore 2016 är tonsättare och deras närmaste kretsar. Vilka var deras läromästare och förebilder, deras kolleger, elever och efterföljare; hurudan var deras musik i jämförelse med mästarens? Under tre konserter är en central tonsättare och hans krets i fokus och i den fjärde konserten fokuseras på en rad tonsättare som historien fört samman i en notsamling.

I fokus under öppningskonserten är Guillaume Dufay, alt. Du Fay, den flamländska skolans tidiga mästare, vars karriär utvecklades under 1400-talets senare hälft. Dufay betraktades också bland sina samtida som primus inter pares, även om den nära kollegan Gilles Binchois gjorde tävlingen hård. Dufays förebilder kom från England men hans inflytande sträckte sig över hela Europa, delvis tack vare hans flitiga resande. När Dufay sedan drog sig tillbaka till hemtrakterna och katedralen i Cambrai på äldre dagar, färdades efterkommande generationers storheter dit för att få audiens hos gudfadern.

Den andra konsertens huvudfigur är som hämtad ur en fantastisk berättelse. Carlo Gesualdo var en äkta prins som blev furste över Venosa när hans bror dog en förtidig död. Förutom prins var Gesualdo också en tonsättare och en mördare. Den sistnämnda egenskapen har fördunklat det faktum att hans inflytande som musiker var betydande: ett hustrumord är en mera lockande historia än den experimentella tonsättarens isolerade liv, även om det i det långa loppet nog är det senare som hållit hans namn levande. Också den här egensinnige mannen hade förstås sina förebilder och lärare, men många av dem som allmänt betraktats som hans läromästare har i själva verket visat sig vara hans efterliknare. Denna mördares musikaliska skugga är lång, rejält längre än den som hans blodsdåd orsakade under hans livstid.

I Finland har renässansmusik framförts också före festivalen Aurore. I själva verket har den klingat hör redan under renässansen. Ett bevis på detta är notsamlingen från trivialskolan i Björneborg. Även om notboken kopierats på 1700-talet är musiken den innehåller från slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Inom dess pärmar samsas en brokig samling tonsättare från norra Europa. En del av musiken är anonym, men de kända namnen är primärt av nordtyskt ursprung. Ensemblen Sonus Borealis från Imatra har förkovrat sig i bokens innehåll och presenterar vid festivalen sitt färgrika framförande, berikat med många exotiska instrument.

Avslutningskonsertens huvudgestalt är den största stjärnan kring sekelskiftet 1500, Josquin Desprez. Josquin var, liksom Dufay, en kosmopolitisk representant för den fransk-flamländska skolan. Bägge spred den sköna kontrapunktens glädjebud i sin musik, framför allt i Italien, men efterföljande generationer över hela Europa lärde sig tonsättandes konst genom att imitera Josquins verk. Ett tecken på Josquins anseende är också att knappast någon tonsättares namn har fogats till så mycket musik han inte själv skrivit. Namnet Josquin garanterade verket spridning under dessa tider när tryckandet av musikböcker tog sina första steg. Han var Luthers favorit, en egensinnig diva, efterfrågad, dyr att anlita och allmänt bekant. Orsaken är lätt att identifiera: den enastående kvaliteten i hans alster.

Aurore har planerats av den konstnärliga arbetsgruppen Mats Lillhannus, Petros Paukkunen och Kari Turunen

Naturlig skönhet

Renässansmusiken kännetecknas av rofylldhet och harmoni. Den är vacker oberoende av stilideal och modenycker. För att uppleva den behöver lyssnaren inga förhandskunskaper, för den bygger på naturlagar som var bekanta redan under antiken. Den polyfona, dvs. Flerstämmiga musiken förenar estetiska principer om samklang, rörelse och melodi. Dess konstfulla mångsidighet och uttryckskraft smeker örat på samma sätt som ett vidsträckt landskap eller en geometrisk figur skänker ögonfröjd. Bakom dess upphöjt asketiska yta kan man också ana en underliggande passion. När katedralen i Florens invigdes år 1436 beskrev humanisten Giannozzo Manetti evenemanget så här:

”Kyrkans hela rum fylldes av sådan harmoni från kören och mångahanda instruments samklanf att det kändes som om änglarnas och det himmelska paradisets saliga harmoni och sång hade sänts ner för att i våra öron viska en aldrig tidigare hörd himmelsk skönhet.  Av denna orsak var jag i den stunden så fylld av extas att det var som vore jag delaktig i de saligas liv här på jorden.”

Konstmusikens gryning

Kunskapen om renässansmusiken håller först nu på att ta sin plats som en del av den musikaliska allmänbildningen. För den stora publiken och en stor del av yrkesmänniskorna har den tidiga musikens historia börjat med barocken. Renässansen är emellertid som historisk period minst lika betydelsefull inom musiken som den är inom bildkonst och arkitektur. Under renässansen etablerades konstmusiken som en fast tradition. Den existerade för konstens egen skull. Musiken blev de lärdas och högt utbildades konst. Den symboliserade bildning, makt och välstånd. Furstehov och katedraler tävlade i musikalisk prakt.

I och med boktryckarkonsten möjliggjordes litteraturens spridning över Europa.En häpnadsväckande mängd tonsättare och musiker framträdde och tävlade om makthavarnas gunst och kyrkliga positioner. Via upptäcktsfärderna, de vetenskapliga framstegen och den gryende humanismen öppnades också världsbilden och Europa började för första gången förenas i kulturellt hänseende. Den nya tidens gryning var inne.

Pauluskyrkan

Aposteln Paulus kyrka står ståtlig vid parken i korsningen mellan Sturegatan och Tavastvägen. De som färdas längs Lahtisleden och riksväg fyra kollar tiden på klocktornets urtavla.

Alla konserter under festivalen hålls i Pauluskyrkan, Sammattivägen 5, Helsingfors.